Förlossningsrädsla

Att vara rädd inför förlossning, vad som komma skall, är något som jag själv upplever som ett stort problem i vårt samhälle, inom förlossningsvården.

Som jag tagit upp tidigare så kan rädsla skapa stress och en spänd kropp, vilket ökar riskerna för komplikationer. Nu talar jag inte om den där nervositeten man kan känna inför något nytt. Att vara lite rädd är helt normalt, och alla har nog kännt något av detta någon gång inför stundande förlossning. Men rädslan jag pratar om är den som helt blockerar övrigt tänkande. Det spelar ingen roll vad man gör, för den där rädslan finns alltid där. Den skapar ångest och stress. Man blir nästan oförmögen att tänka rationellt.

Planerade kejsarsnitt pga rädsla ökar i Sverige. Kejsarsnitt kan tyckas vara en enkel lösning, men faktum är att kejsarsnitt räknas som en av de större bukoperationerna man genomför i op-salen. Det finns risker, speciellt ökad blödningsmängd, stor smärta (som vid alla stora bukoperationer), infektioner osv. Anknytningen till barnet blir sämre eftersom den där goda hormoncocktailen med oxytocin och endorfiner uteblir. Amningen kan vara extra svår att få igång efter ett kejsarsnitt. Barnet kan bli medtaget pga av den snabba utplockningen, med problem som vätska i lungorna och därmed ökad infektionsrisk.
Ändå väljer de med stor förlossningsrädsla kejsarsnitt, trots att det innebär större risker både för mor och barn. Varför?

Jag tror att många kvinnor är så främmande vid tanken på att deras kropp ska kunna föda ett barn, att ett barn ska kunna komma ut genom vaginan, som kan tyckas väldigt liten i jämförelse med barnets storlek. Hur är det fysiskt möjligt? Rädsla för smärta är också en stor bov i dramat. De vet hur de reagerar när de slår sig, skadar sig, när det gör ont. Och de får höra att det kommer göra jävulskt ont under en förlossning. Den tanken är skrämmande nog. Men åter igen, man kopplar samman smärta med skada.

Däremot kan kejsarsnitt vara det enda alternativet för en extremt rädd mamma som inte lyckats få hjälp med att återfå tron till att föda utan rädsla, eftersom hennes starka rädsla skulle kunna skapa komplikationer som personalen inte har direkt kontroll över. Vid ett kejsarsnitt vet personalen vilka komplikationer som kan uppstå, och är därför mer förberedda.

 

Men det är sorgligt att det ska behöva vara såhär. Som det ser ut idag verkar kvinnor ha tappat tron till sin egen kropps förmåga. Att de är rädda att förlora kontrollen och att de är så rädda för smärtan att de gör allt för att undvika detta. Som jag också tagit upp tidigare är förlossningsmärtan något helt annat än den smärta man känner vid en skada. Vi måste lära oss skillnaden på smärta och smärta, vi måste hitta vår tro till våra kroppar.

Det måste finnas bra och rätt hjälp för de som behöver hjälp med sin rädsla. Att anlita en Doula är ett steg på vägen, men det måste finnas fler tillgängliga doulor i hela Sverige, och det måste finnas ett bättre samarbete mellan mödravården, förlossningen och doulayrket. Det måste finnas andra alternativ i förlossningsvården, med större kontinuitet - där barnmorskan är en och samma person som följer graviditeten och sedan är med på förlossningen.

25 okt 2013

Comments powered by Disqus